Personligen tycker jag att det är ganska skönt att det för en gångs skull är normalt att vara hemma och inte vara ute och flänga bland folk hela tiden. Detta med Covid-19 är verkligen hemskt, men om man bortser från det så för mig så rullar livet på som vanligt förutom en skillnad, det är ingen som tycker att man är lat, osocial eller tråkig bara för att man inte vill ut och härja bland folk, och jag måste erkänna att det är väldigt skönt att slippa den "sociala pressen" för en gångs skull. Jag kan med gott samvete spendera all ledig tid med barn, man och djur och bara njuta av dagen utan en massa extra måsten. Jag läser om fler och fler som kommer till insikt om att livet inte är så tokigt när man är tvungen att dra ner på tempot, man har plötsligt tid för saker som man faktiskt vill göra, men som man i vanliga fall inte hinner/orkar med, man börjar plötsligt se/känna och uppskatta små detaljer i livet som man tidigare bara sprungit förbi av bara farten, för att siktet hela tiden är inställt på framåt. Men jag läser ju även om dom som tycker att det är fruktansvärt jobbigt, som klättrar på väggarna, tar till alkoholen eller blir deprimerade, men jag kan inte låta bli och undra om det inte är dom som mest av oss alla måste lära sig att slappna av, andas och framför allt, lära sig att ta tag i och hantera sina känslor. Det är väldigt mycket lättare att skuffa undan och ignorera sina tankar och känslor om man har konstant fullspäckat schema, men det innebär ju även att man springer igenom livet utan att på riktigt leva. Det som de flesta på sin dödsbädd ångrar är att de önskar att de hade lagt mer tid på annant än att jobba. Lever du för att jobba eller jobbar du för att leva? jag tillhör utan tvivel den senare kategorin. Jag vill ha energi och ork att verkligen umgås med mina barn varje dag, inte bara slänga till dom middag och kvällsmacka för att sedan placera dom framför tv:n för att min energi är slut efter en lång arbetsdag, några timmar på gymmet eller sociala möten av olika slag. Varför är det inte fler människor som satsar på att skapa/bygga upp ett liv som man inte behöver ta semester ifrån? Jo för att det betyder att vi måste konsumera mindre, offra alla fina saker och resor, men några kanske vaknar upp nu och att det kanske kan komma någotgott ur denna tragedi vi befinner oss i. Detta är långt ifrån fakta, bara spekulationer.. Men jag kan inte låta bli att känna att detta kanske kan leda till nya möjligheter att skapa nya vanor och prioriteringar, ett annorlunda sätt att leva som på sikt är positivt för åtminstone många av oss..

Snubblade över en jobbannons i dag där man söker någon som är intresserad av att lära sig att fota, ja va fasiken, det låter ju roligt tänkte jag, så jag sökte! Lär ju inte få tjänsten, men det skadar ju inte att söka. ? Jag har ju en fin kamera, intresset finns, jag älskar fina vyer, leka med ljuset och att fånga detaljer, har bara inte lagt tiden på att sätta mig in i alla knappar och finesser som kameran har. Nu såg jag att det finns ju massor av gratiskurser på nätet om grunderna i hur man lär sig att fota, så nu blir det till att damma av den lille kameran och plugga för fulla muggar ? Kanske att livet borde gå ut på att lära sig nya intressanta saker, utmana sig själv till att kliva utanför ?ramen? och upptäcka nya saker hos sig själv istället för att traska runt i gamla välbekanta hjulspår. Eller vad tror ni?

Det gör mig ledsen, känns som att man förlorat en vän, han var alltid där i radion till morgonkaffet, varje dag. Det gör mig ännu mer stressad över jobbsituationen, blev ju kraftigt påmind om att man vet ju aldrig hur lång tid man har, och vad vill man då lägga den värdefulla tiden på!? Jag vill inte spendera större delen av livet på ett ointressant arbete på bekostnad av tid med det som får mig att må riktigt bra, familjen, djuren, att vara i naturen, så, skörda, sylta och safta.. Men det måste ju finnas ett arbete därute som även jag tycker är spännande och intressant, men vad? Jag är fullständigt ointresserad av att göra karriär och tjäna stora pengar, men jag måste ju överleva, så pengar in måste det komma. Samtidigt känns det jätte viktigt för mig att kunna finnas där för mina barn när dom kommer hem från skolan mitt på dagen, det känns INTE ok att låta dom vara på dagis/fritids 8-9 timmar per dag, 5 dagar i veckan (undra på att många unga mår dåligt, börja livet med så mycket stim, men det får bli ett annat inlägg). Jag älskar att kunna gå ut och lunchfodra hästarna eller kunna ta en promenad med hunden i fullt dagsljus året om..
Det är ju det livet går ut på, inte att jobba. Visst, det finns ju dom som kan livnära sig på det dom brinner för, men hur många av oss är det som har sådan tur?

Vad ska man bli när man blir stor? Jag är 40-ich och har fortfarande inte en jävla aning rent ut sagt! Att gå upp på morgonen och pallra sig i väg till ett arbete som man inte trivs på är ju ett katastrofalt slöseri av livet som vi har. Livet är för kort. Samhället förväntar sig att du ska gå till jobbet och göra dina 40 timmar varje vecka så att du sen när lönen kommer kan spendera slantarna på allt och ingenting, det är så samhället snurrar. Men om tiden med familjen, djuren och naturen är viktigare då? Ja då är man allt lite lat och knasig sörrö, så kan man inte göra. Men, jag vägrar tillhöra skaran som bara träffar mina barn 2-3 timmar varje dag mellan arbete och läggdags, när man dessutom inte har någon energi kvar, för den har man bränt på arbetet under dagen. Så, jag har testat många olika varianter av arbete, men det största problemet är att ingenting är intressant eller roligt. Ska man spendera så otroligt många timmar av livet med någonting, så måste det ju åtminstone vara intressant!? Det jag vet är att jag önskar att jag kunde styra min egen tid, som nu när vårsolen skiner så vill man ju kunna välja att vara ute under dagen, ta en promenad med hunden på lunchen t ex. Jag är även introvert och småbarnsförälder, så jag bränner oftast större delen av min energi hemma, så ensamarbete där jag inte måste vara social med andra vore ju att föredra. Så, summan är att arbeta digitalt, men med vad är den stora frågan, det behöver ju kännas stabilt och seriöst också.. Det finns en sak som jag vet att jag är bra på, online support kanske vore något att satsa på, tjena frilansfinans!! ?

Den här vintern har känts som en fruktansvärt lång höst, mörker, blött och tråkigt och ingen snö. 
Men nu äntligen kan jag sitta här ute på min älskade trappa med min kaffekopp medans vovven sover på gräsmattan i solen, jag kan äntligen lyssna till fågelsången igen, titta på hönsen som spatserar runt och pickar och trädgården som är full av fjärilar i vackra klara färger, och hästarna som rullar sig i hagen. För en liten stund så känns det idylliskt. Plötsligt får minstingen (min 4-årige "Emil i Lönnebergaliknande" pöjk) för sig (igen) att det är kul att jaga hönsen, det är som en hönsfontän, hönsen kacklar och flyger åt alla håll, vovven flyger upp och puttar i kull kaffekoppen, samtidigt som katten slaktar en citronfjäril, suck!! Idyllen kraschade kan man säga! 
Så känns det ganska ofta för mig, det finns stunder när jag känner att livet är ganska bra ändå och jag ska inte klaga, jag har ju allting jag kan önska mig, så varför blir det så jobbigt när vardagen pockar på!? Varför kan inte jag gå till jobbet och vara glad och nöjd varje dag som alla andra? Men så kommer tanken, "tänk om jag kunde få styra helt över min egen tid" och det blir genast lite lättare att andas, men hur kommer jag dit?

Jag vet att jag inte är ensam, men ganska ofta känner jag mig ensam om att vara annorlunda, inte som alla andra. Jag känner mig fasthållen och stressad i samhällets normer, ibland får jag nästan panik och vill bara fly någonstans där jag får vara ifred, får tänka och känna i lugn och ro, där jag kan få vara bara jag utan att känna att omgivningen tycker att jag är knäpp eller konstig bara för att jag inte orkar vara lika social som de flesta andra, eller för att jag inte uppskattar småprat om inredning, smink, senaste modet, utomlandsresor, mobiltelefoner och annat lull Lill som folk ska bränna sina surt förvärvade slantar på.. Jag uppskattar mer tystnaden och lägger hellre tiden på att fundera ut hur jag ska kunna fylla en större del av mitt liv av lugn och ro och bli mindre beroende av dessa slantar.. 

Min dröm är att kunna arbeta hemifrån, nu måste jag bara klura ut hur och med vad!